…kanske jag tänkte på Bergakungens Sal där istapparna hängde i tak…kanske for jag förbi i mina sinnen bland träden där minnen av rivna sår i ansiktet sved…kanske är skogen min räddare min helare min frid…kanske kände jag kylan från berget men fukten släckte min törst…kanske visste han som stakade ut vägen nedanom allt detta…, en jävla massa kansken bara för att jag såg väggen med tapparna o var tvungen att fota den.