Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö! Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö sakta lösande sig i en skur av svala droppar. Majestätiska moln – genom livet, genom döden gå de leende fram i en strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klart ren, gå med storstilat, stilla förakt för sina öden. Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa. Moln / Karin Boye