…jag bara går o går men tystnaden finns ständigt i mig..som om käkarna o alla dess muskler hamnat i kramp..som en ständig skugga..som ett aldrig sinande timglas…väntar till oljuden försvunnit o lägger huvudet bakåt…spänner öronen som rådjuret o hör tystnaden..den är bedövande..hörs mer än ett åskmuller o mycket tyngre..räknar timmar o minuter mellan orden som kastas ut till okända, korta möten oftast vänliga men snabba avslut..efterdyningar blir till tankar o en diskussion inne i huvudet..som inför ett möte där mötet redan klarats av i mig själv..jag hade alla svaren trodde jag men jag hade bara frågorna..jag drar ner persiennen o masserar min krampande käke som låst sig..sakta glider hakan ner men munnen förblir stängd.